So far

Ger upp med att försöka redigera några bilder från kameran så du får bli så här istället. Bilder från Instagram. Därav grynig kvalitet och pålagda effekter.
Tre bilder från Koyasan i lördags;

Glad tjej utanför något tempel. Det var tempel precis överallt.

Mycket fin skogsmiljö.

Japanska pilgrimsturister. En av många populära former av gruppturism i Japan. Man köper ett all-inclusivepaket med guide och allt och tar sig på så sätt till diverse heliga platser i landet. Inget unikt för Japan, men ändå väldigt japanskt. 

Igår. Mai, jag och den brasilianska utbytesstudenten åkte till Osaka för att gå på vad vi trodde var en modevisning, men visade sig vara något annat. En av Mais väninnor var involverad i det hela men fick bara vara där på villkor att någon som hennes föräldrar kände var där. Eller något sånt. Alltså visste varken Mai eller vi egentligen vad som väntade, men såg framför oss stolar, en catwalk, och modeller. Det var snarare ett event, med up-and-coming (eller inte) pojkband, bloggtjejer på catwalken och ashög klubbmusik. Klockan halv två på en söndageftermiddag. 


Eftersom att jag är här så kort tid och dessutom inte gärna vill vara borta hela dagarna utan vill umgås med familjen så mycket som möjligt, satsade jag på att göra Kyoto på en. dag. Det kanske inte lyckades, men min lista på saker jag vill göra i Kyoto kändes märkligt irrelevant när jag väl satt på tåget. Kanske inte så konstigt egentligen, men jag trodde ändå att jag skulle se fram emot att återuppleva alla platser på min lista. Hann ändå med att promenera runt i Gion efter att jag och Cati shoppat tyg och ätit lunch under de fallande körsbärsblommorna vid floden. Istället för att ta ytterligare tusen bilder på tempel jag redan har bilder på promenerade jag runt på massor av små bakgator. 

Fick ett infall häromdagen om att jag absolut måste ha en vintagekimono att ha som typ badrock. Vintage därför att nya är så fruktansvärt nya att man knappt vågar använda dem. Eller åtminstone de jag tycker är finast, alltså furisodekimonos. 

Jag hann med att köpa alldeles för mycket saker alla de viktigare presenterna idag, så jag slipper stressa över det senare. Vad som är lite stressigare är att vanliga ATMs i Japan inte tar emot utländska visakort. Å andra sidan verkar det som att man numera KAN betala med kort på många ställen. Morgondagens problem blir ändå att försöka hitta en automat där jag kan plocka ut lite pengar att ha i fall att.

Framme

Nu är jag framme. Allt är som vanligt, fast det är nya utlänningar på tv och de har byggt massor av nya hus på vår gata. 

Att inte ha photoshop på datorn lämnar en smärtsamt utelämnad åt diverse gratisprogram på internet som inte gör mina bilder rättvisa. Antagligen kommer det inte att bli så mycket till bilduppdatering under den här tiden såvida inte någon tipsar mig om något trevligt program som min lilla skitlaptop kan hantera...

Jag kom fram vid halv 8 i går morse, men lämnade inte flygplatsen för än TVÅ TIMMAR SENARE. Av dessa spenderades en och en halv timme med att stå i kö samt ta sig igenom securityn. Ingen av resenärerna framför mig verkade kunna varken japanska eller engelska så varje person tog tio minuter på sig att lämna över en blankett, bli fotad samt få sina fingeravtryck avlästa.
Kom hem vid lunchtid och tänkte att jag skulle gå och lägga mig så snart jag ätit något, men Yui var hemma och vi satt och pratade tills hennes pappa+nya utbytesstudenten kom hem och till slut somnade jag inte förän vid 8, efter 36 vakna timmar. Det verkar som att benutrymmet minskar för varje gång man flyger långa sträckor, och den här gången lyckades jag inte sova något alls. 

Fördelen var att jag lyckades skippa jetlaggen HELT OCH HÅLLET. Vilket var tur. För idag åkte jag och min värpappa till Koyasan, vilket är ett av få världsarv jag inte redan varit vid. För er som varit i Japan är det som en buddhistisk version av Fushimi-Inari. Istället för massor av röda portar är det massor av gravar. Under Edo-perioden var detta det absolut populäraste stället att bli begraven på. Dessutom finns det mängder av företagsgravplatser, där de hedrar folk som dött i arbetsplatsolyckor. 

Koyasan  på Wikipedia. 



Så här såg det ut på ett ställe till exempel 

Att packa - ett nödvändigt ont.

Hej. Jag har ett extremt svårläst typsnitt för min bakgrundsbild. 
Blir det lättare att läsa om allt står i fetstil? 

Det blev det! Istället för att ge mig in och koda till det hela så gör vi så här istället. 

Ändrade i koden istället. 

Hela min resplan är nu bestämd, allt löste sig, slutet gott allting gott. 
Nästan.
Jag måste fortfarande packa. Vilket på en personlig nivå är något som jag tycker är otroligt jobbigt. Förr kom "att hålla tal"/"att tala inför publik" före, men jag ser det som en mognadsgrej. Det är dock fortfarande jobbigt att packa. Enda egentliga anledningen till att jag även när jag flyttade till Japan och skulle vara borta ett år, packade dagen innan. Inte för att det "Skulle vara som att säga hej då på riktigt" eller något liknande utan snarare för att det är rätt svårt att förutspå vilka av ens nu ganska överflödiga materiella tillgångar som kommer att visa sig oumbärliga, och vilka som kommer att vara totalt onödiga.
Små plåster, till exempel, är något som jag kan kasta i ren frustration när jag städar, men som antagligen (men förhoppningsvis inte) kommer att komma till användning när jag är borta. Det är dessutom svårt när man reser till en plats där vädret skiljer sig lite, men inte alltför mycket åt. Skulle jag åkt till ett superkallt eller supervarmt ställe skulle jag ha bättre koll - underställ och kängor eller shorts och klänningar. Egentligen är det väl perfekt vår i Japan just nu, men vår innebär ju egentligen bara att man är ofrivilligt växelvarm hela tiden. Alltså att det är asvarmt mitt på dagen och askallt på natten. 
Just nu är det dessutom så råkallt att jag är orolig för att frysa, samtidigt som jag ABSOLUT inte vill svettas. Båda delarna är vidriga men jag tror hellre att jag fryser. Dessutom kommer jag antagligen att gå rätt mycket, och något annat som är jobbigt är att ha obekväma skor. Allra helst när man inte förväntat sig att de ska bli obekväma. Ska man alltså ta sina Martenskängor? Med risk för att få ASVARMA fötter -> bli jättesvettig. Eller? Klart är ju att man konsekvent har för mycket saker, framför allt kläder, med sig. MEN. 

Har man någon gång "fått slut" på kläder så vet man hur jobbigt det är. INTE NAJS. 
Nej okej, det är inte så jobbigt.

Jag borde verkligen packa istället. Har bland annat tio påskägg att fylla med godis.  

07.04.2014

Bloggen är up-and-running igen.
Av den enkla anledningen att jag åker tillbaka till Japan på torsdag.
Något som jag bestämde i typ oktober, när jag bokade biljetterna, men egentligen inte började planera för än i fredags. I ett halvår var planen som följer;
Åk dit
Ät god mat
Kolla på tempel
Umgås med familjerna
Köp allt skit du glömde/struntade i att köpa sist men kom på ett halvår efter att du kommit hem att de är OMÖJLIGA att leva utan.

Planen har väl egentligen inte förändrats förutom att jag när jag skulle stämma av med den familjen jag skulle bott hos fick ett mycket kort och ojapanskt "nej, det går inte". Följaktligen gick jag hela helgen och utvecklade magkatarr och sömnproblem och mailade ALLA jag känner i hela Kansaiområdet i ren desperation. Detta innebar ju att jag I FÖRVÄG skulle behöva DETALJPLANERA hela resan. SOM EN VUXEN INDIVID? ACK DU GRYMMA VÄRLD. (För en person som aldrig varit involverad i Rotary/enbart har väldigt tydliga minnen av sin dagistid framstår det här med eget ansvar på resande fot som något absurt.) 

Som det ser ut nu har jag bara de sista fyra nätterna fixade men jag kan å andra sidan inte göra så mycket mer i nuläget. Väntar på svar från mitt resesällskap tillika värdfamilj #3. Väntar även på mailsvar från diverse Ryokan i Kyoto som antagligen men förhoppningsvis inte är helt fullbokade. Jag verkar missa körsbärsblomningen totalt så antalet gaijins och inhemska turister borde hinna sjunka till nästa vecka. I ren desperation började jag dessutom kolla upp Youth Hostels. Inte så att jag har dåliga erfarenheter av att på så sådana ställen, men det är en grej att resa i grupp och bo i sovsal, och en annan att bo själv med massa okända människor. Dessutom åker jag inte till japan för att lyssna på snarkande amerikaner. Lösningen är, så klart, kapselhotell. 

Den ultimata upplevelsen av Japan? Om inte annat så är det något som jag aldrig fick chans att göra sist. Har än så länge bara bokat en natt (sista natten). Men krisar det sig bor jag hellre fler nätter i en liten kub för 200 spänn/natt än på ett youth hostel för nästan det dubbla. 
Nu i efterhand kom jag på att jag VERKLIGEN hoppas att jag inte är för lång för själva kuben. Bokade ju på tjej-avdelningen. 

Hemma

Nu är jag hemma, för alla er som i brist på uppdateringar här utgått ifrån att planet kraschade eller att jag bestämde mig för att gå upp i rök i Frankfurt. En tanke som faktiskt inte ens slog mig när jag gick mellan terminalerna. Jag antar att jag hade för mycket att släpa på. Appropå saker att släpa på, så hade jag ju vägt allt mitt bagage omsorgsfullt och kände mig hundraprocentigt säker på att jag inte hade någon övervikt. Men visst var det inte så, självklart var det något skit med vågen och när jag väl kom till flygplatsen vägde väskan nio kilo för mycket. NIO. Jag vet inte vad jag är mest förvånad över, att vägen visade fel fem gånger eller att jag, JAG, orkade lyfta en väska på trettiotvå kilo fem gånger.
Jag trodde nästan att jag skulle börja gråta. Vad jag däremot gjorde var att skälla på tjejen vid bagageincheckningen, aka vara väldigt dryg på japanska. Som tur var löste sig allt med hjälp av min fantastiska kontaktperson, men det tog ett tag innan jag kunde släppa det hela.

Nästa bakslag kom när vi landat. Max på Arlanda säljer inte lyxshakes, och det finns inget annat Max mellan Arlanda och Norrtälje. Vilket alltså fick påföljden att jag var tvungen att vänta till onsdag kväll. Men den var ju helt fantastiskt sjukt god så det var värt att vänta, även om det kändes lite surt då på tisdagen.

Så nu är jag alltså hemma, i Norrköping. Jag fick världens ångest bara av att komma in i huset, och tack vare att jag var jetlaggad åt rätt håll så att säga så hann jag rensa ut hela garderoben innan klockan halv åtta följande morgon. Just nu ligger halva rummet på golvet i väntan på nästa ryck så att jag kan få ge upp och bara slänga ut allt skit som ligger överallt. Det ska tapetseras om och möbleras om och sen kanske jag kan få lite sinnesro.

Sista dagen

Nu har jag en halv dag kvar, och redan i förrgår packade jag klart allting. Min värdmamma hade noll tilltro till mina stuvningsskills. Men självklart, eftersom att jag är en så otroligt planerande och beräknande människa så har jag ca två kilo till godo vad gäller det incheckade bagaget. Och exakt inga pengar alls kvar för att köpa nödvändiga saker att fylla upp det icke-existerande utrymmet med. Inte så att jag inte har några pengar,men jag kan inte precis åka till Osaka och köpa tre par skor till. Nu är det bara att hoppas på att incheckningspersonalen ser positivt på att hantera en tjugotrekilos pappkartong omvirad med tejp och snören utan att kräva någon slags extra avgift av mig.

Jag känner mig extremt tillfreds med mig själv och mitt bagage. Jag har långt ifrån köpt allt jag hade tänkt att köpa, men å andra sidan så känner jag att det är bättre med få saker med större värde än massor av saker köpta bara för köpandets skull. Fast vem försöker jag lura, mitt incheckade bagage väger nästan fyrtiosex kilo, och det kommer väl sluta med att jag ger bort allt när jag kommer hem.

Under året som gått har jag aldrig haft någon ordentlig hemlängtan. Min bild av hemma är var som helst där jag kan spendera tid med att göra ingenting, lyssna på musik och rita eller något. Min längtan till att komma bort är alltid starkare än den att komma hem. 

Det är egentligen först nu den sista månaden som jag har känt att det ska bli skönt att komma hem. Verkligen känt alltså, säger gör man väl hela tiden om folk frågar. Eller säger något konstruktivt om att ... något. Nu har jag dock värsta ångesten, för även om det ska bli skönt att få äta kokt potatis, gå på kullersten, bada i havet och träffa alla igen så kan jag inte direkt påstå att Norrköping känns speciellt lockande. Att läsa Norrköpings Tidnigars nätupplaga känns som en enda lång facepalm av jag vet inte vad. Vad ska jag göra när jag inte kan hoppa på ett tåg och vara i Osaka eller Kyoto inom en timme. Åka tillbaka till Norrköping, handla i kedjor och dricka ändlösa mängder latte på Espresso House. Efter att ha bott mitt i smeten i ett år. På ett eller annat sätt. 

Den japanska ekonomin och japanernas sätt att se på konsumtion och pengar är helt annorlunda. I Sverige ska ju allt vad gäller sånt vara så himla skuldbelagt på något sätt. Eller det känns så iallafall. Se

Det går inte att komma ifrån att Sverige, trots sina skogar och sjöar och välfärd och nobelpris inte är riktigt lika galet, konstigt och speciellt som Japan. Och jag må vara smått galen, men så galen att jag skulle klara av att bo här resten av livet blir jag nog aldrig. Men man vet ju aldrig, inte heller vill jag för mitt liv bo i Sverige tills jag dör. 

Det finns så mycket mer saker jag skulle vilja göra här, men jag känner inte att jag hade för lite tid här, eller att jag spenderade tiden illa. Däremot ser jag fram emot att åka tillbaka när jag har hunnit smälta alla intryck från det här året. 


Idag har jag ätit en sista lunch med Risa och Kaori, komplett med fika och purikura efteråt.



Förmodligen världens godaste Kakigori, helt ärligt. Jag är så glad för att min värdmamma köpte en handdriven maskin till mig, så att jag kan få äta denna fantastiska skapelse när som helst. Jag har stora planer på vad man kan använda som sås. Rabarberkräm typ. Omg... *drool*

Sedan var det dags att säga hejdå, lite hastigt eftersom att tågen inte väntade på oss. Jag fick lova dyrt och heligt att shoppa med dem igen nästa gång jag är i området. 

Fuji-resan

Sitter här i värmen och avlider lite. Klockan är bara tio i elva och vi har redan trettiotvå grader varmt. Jag vägrar att dra på luftkonditioneringen av anledningar som jag inte ens förstår själv. Ju mer folk tjatar destå mindre vill jag. "Sätt på luftkonditioneringen Lydia, du tycker ju att det är varmt eller hur?" "Nej, det är lugnt." "Jo det tycker du, sätt på den nu." "NEIIN!" *Dör av värmeslag* Självklart får jag ju skylla mig själv då.

Här kommer lite bilder från Fuji. Självklart ser allt väldigt lätt och promenadaktigt ut, för inte tar man väl bilder mitt i en bergsklättring. Som när man kollar på pappas kappseglingsbilder typ. 

Fuji är ju inte ett berg som man föreställer sig ett berg. Jag skulle mer vilja beskriva det som en enorm, konformad grushög. Mestadelen av tiden spenderade vi med att pulsa uppför genom oändliga mängder av rött grus. Eller att kravla och klättra uppför trappor och klippor av större, röda och extremt vassa och skrovliga stenar. 

Elise, Dale, Rafa. I vår fantastiska soffbuss. 

Alyssas ben, Jaime, Timi, Sebastian och vår guide, som vi inte träffat sedan Hiroshima-resan förra året.

Sebastian och Alyssa. Precis innan vi började klättra/gå uppför berget. 

Så här såg det ut i princip hela första delen av söndagen. 

Sen såg det ut såhär. Dimmigt och stenigt. Random skylt bara. 

Sebastian, med samma skylt.

Oskarp bild, men så här såg det ut där vi sov i sisådär tre timmar. Vi började klättra på söndagseftermiddagen, och sedan vilade vi fram till måndag morgon/natt. När vi till slut nådde toppen var klockan halv sju på morgonen.

Utsikten från sjunde stationen, tror jag det var, där vi stannade och sov fram till midnatt.

Vi hann inte upp hela vägen innan solen gick upp, men det kändes helt ok från 3300 meters höjd också (tror jag att det var?).

Torii-porten innan vi precis når toppen.

Kratern. Det är omöjligt att beskriva alla känslor jag kände när vi kom upp till toppen. 
Till saken hör den att jag under flera år när jag precis lärt mig att läsa hade som helt klart livsmål att bli vulkanolog. Jag är än i dag sjukligt fascinerad av stenar, lava och tanken på att kliva omkring i foliedräkt på toppen av en aktiv vulkan. Även om det mesta gick över när jag började lågstadiet så var jag mer till mig över att vara uppe på en vulkan än att ha bestigit Japans högsta berg. 




Timi, Dale, Alyssa

Uppe på toppen.

Sen såg det ut såhär, hela vägen ner. Sex timmar. Det ser inte ut som om att det lutar så mycket, men det gjorde det. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö vilken sekund som helst. Falla framlänges och sedan rulla nedför Fuji i en boll av rött damm och vulkanstenar.

Hela gänget+två rotarianer.

Jag lever :D

Jag lever fortfarande! Även om jag trodde att jag skulle dö där ett tag på vägen ned...

 

Innan Fuji

Varning för grotesk bild. 

Att få tånaglarna fixade dagen innan en tredagarsvandring kändes extremt relevant. Men det var en upplevelse! Jag tror aldrig att jag har haft så rena tånaglar i hela mitt liv... Jag tror dessutom inte att min värdmoster någonsin hade sett så korta naglar. 
Fötter är fortfarande extremt fula, men naglarna blev ju helt ok. Lite fulsnygga sådär. 

Gällande vandringen så ska vi tydligen åka buss nästan hela vägen upp, sen gå till hotellet, sova lite, gå upp igen vid midnatt för att nå toppen vid soluppgången. Låter ju helt perfekt. Enda problemet är att det väntas enorma mängder regn. Vi får se hur det blir. Jag ska upp klockan sex imorgon eftersom att någon bestämde att klockan åtta på Kyoto Station är en helt ok tid att samlas på. 

Regn

Jag är nu nästan färdig med presentshoppingen, efter en extremt regnig dag i Osaka. Då uppskattar man verkligen Shinsaibashis arkadgångar, trots att det är ganska trångt och alltid mycket folk. Fortfarande ingen Yukata till mamma, men jag har ju fortfarande lite tid kvar. 

Inatt stormade det något otroligt och jag vaknade flera gånger bara av ljuden. Andra gången lät det som om bergen höll på att rämna. Det blåste så hårt, och luften studsade mellan bergen eller något så det lät jättehögt. Tusen astmadammsugare på min balkong typ. Därför var det inte helt förvånande att skolorna är stängda idag. 

Vädret är en av alla de saker jag älskar med Japan. Jag skulle aldrig kunna bo i ett land med bara två årstider. eller det är väl klart att jag skulle, men inte om jag fick välja.
Även om jag verkligen saknade den svenska vintern när det begav sig så kändes det ändå som vinter här. Trots att det i praktiken inte snöade något i Kansai. (Sen snöade det ju kopiöst när vi var och åkte skidor..)
Förutom just snön så är vädret extremt här. När det är varmt så är det sjukt varmt och när det är kallt så känns det som om man håller på att förfrysa sig.
Samma sak när det regnar. Det känns inte som att det slätregnar överhuvudtaget här. Om det nu är slätregn som är när det regnar litelitelite och man blir jätteblöt. När det regnar så väller det ned så mycket vatten att några större vattenmängder skulle vara ett vattenfall. När det blåser kan man knappt stå upp och när det åskar håller man på att bli döv. 
Himmelen är dessutom både klarare och vackrare här, molnen och ljuset är helt annorlunda. Eller så är det bara att jag tänker mer på sådana saker nu än vad jag gjorde förut. 



Vädermässigt så känns fukten inte lika jobbig nu som den gjorde när jag först kom hit. Jag måste säga att mina systrar och vänner klagar betydligt mer på vädret än vad jag ens gör för mig själv. Men å andra sidan så vet jag ju inte hur mycket psykologiskt det är. Jag vet att oavsett hur varmt och jävligt det blir framöver så kommer jag snart komma hem till en svensk sommar som de flesta japaner skulle se som höst/vår. 

Appropå regn så skulle jag utnyttja mina sista xtusen yen i nationella-snobbvaruhuskuponger till att köpa ett nytt paraply, eftersom att det jag har nu är jättelitet. Det var alla paraplyer på Daimarus sommarrea också. Jag förstår inte grejen. Det fanns inte ett enda paraply som inte var femtio centimeter i diameter. Om man inte ville ha ett i käppvariant såklart. Och det vill jag inte. 
Så jag gav upp och gick bort till kosmetikaavdelningen för att bli bortskämd hos Chanel. 
Jag får helt enkelt klara mig med ett miniparaply.  

Nu ska jag packa lite inför Fuji imorgon och sen iväg till min värdmoster för mitt livs första pedikyr. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Fötter är ju i regel extremt osexiga. 

Lite arg och lite glad

Jag är lite arg och lite glad just nu. Inte för att det inte verkar vara mitt humör för jämnan, men det är lite extra just nu. 

Glad för att jag är klar med presentationen, som väl gick bra. Jag fick nästan ingen tid alls eftersom att de bytte ordföranden och allt i min klubb så alla skulle hålla tacktal och ha sig. Men det var nog bra, för jag hade verkligen inte mycket mer än tack så hemskt mycket på femtio olika sätt att säga.
Glad för att det var så uppskattat, och att jag har haft en så bra klubb som skämt bort mig så mycket, och ändå känner att jag är värd mödan.
(Glad för att jag fick min sista allowance, så att jag kan köpa mer presenter till ER<3). 

Arg, ganska rejält arg, på att ingen berättat för mig att vi kanske inte ens har skola nästa vecka. Vilket innebär att jag kanske inte fick säga hejdå till alla ordentligt. Jag var övertygad om att detta shit med att inte berätta något för mig tog slut när jag började förstå 100% av vad de sa på mentorstiden. Jag förstår inte varför ingen (aka min mentor) sa något när jag sa att jag skulle vara i skolan som vanligt nästa vecka och att alla kunde säga hejdå/tafsa på mig en sista gång (flickskola<3). Från lärarnas sida (vilt spekulerande nu alltså) duger det alltså tydligen med att jag har mitt avslutningstal inspelat och klart att visas på skolavslutningen den 27e typ. I don't get it. Hela min fanclub av ettor kommer ju gråta ögonen ur sig. Jag ville ju ta emot mer eller mindre tomma löften om europaresor med stop i Sverige, små kort och tusen kramar. Ska jag inte få göra det nu? Den japanska skolbyråkratins sista brutala.. pungspark? Inte för att jag.. ja, ni fattar. Om jag inte hade så mycket presenter över så skulle jag överväga att inte ge dem (rektorn) någonting alls! Men jag kan ju inte ta med mig massa dalahästar hem.

Hur jag känner mig just nu, fast bilden är från december eller något. Man måste ju vänta ett halvår med att lägga upp fula bilder på sig själv så att man hunnit få lite självdistans, alternativt relativt trovärdigt kunna hävda att man minsann inte alls ser ut sådär längre. 

I väntan på med handfasta saker jag kan göra åt det hela så drar jag till Namba med Sebastian imorgon, för kanske sista gången på ett tag. Ska shoppa bort ångesten dränka mina sorger i den rena lycka som kommer av att giva. Skämt åsido, jag har fortfarande en del presenter kvar att köpa, och mitt pennskrin har plats för mer purikura. 


 

Den sista presentationen

Sitter och försöker knåpa ihop en slutpresentation till Rotary. Jag har två timmar på mig, och jag vill inte. Inte så att det är den klassiska "jag vill inte göra det för så kommer mitt utbytesår att vara över på riktigt". Nej, jag vill inte eftersom att jag inte har någon aning om vad jag ska säga. Så jag har valt ut tjugo bilder och gjort en liten powerpoint. Jag litar på att jag klarar av att improvisera något fint och känslosamt tal som passar ihop med bilderna sen. Jag är ett stort fan av att improvisera presentationer. Vi kan låtsas att det är för att det är så tråkigt att lyssna på folk som läser innantill. 

Nu har jag iallafall klätt upp mig ordentligt i min favoritskjorta och lagt en så bra makeup som jag förmår utan hjälp från Julia. (När jag kommer hem måste du lära mig stuff, kvinna.) Jag glömde mina bästa, och enda, skinnskor hos Gen i söndags så jag får försöka att inte bryta fotlederna i mina sandaler. 

I brist på symaskin så planerar jag vad jag ska göra när jag kommer hem. Eller jag planerar vad jag planerar att jag ska göra. Egentligen är det bara Julias klänning som är helt bestämd. Och alla andras bal/studentklänningar. 

Kobe

Idag kom jag på varför jag ständigt har så ont i fötterna. Jag belastar fötterna hela tiden om jag inte ligger ned. Låter ganska självklart kanske, men jag har ingenstans att sitta (där det är avsett att man ska sitta) där jag inte får en glipa under låren om jag ska sitta normalt. Jag är helt enkelt tio centimeter för lång för det japanska samhället i allmänhet. 
Någon annan som är för lång är mamma, inser jag nu när jag ska försöka hitta en yukata åt henne. Inte bara ska den vara i rätt längd heller, den ska inte vara ful, eller kosta så mycket som alla de fina jag hittade på Daimaru-varuhuset idag. 50 000 yen. Nejtack. Jag letar vidare 

Så, små tågsäten och att vi gick omkring i Kobe hela dagen är bidragande faktorer till att mina fötter känns som om de håller på att ramla av. Kobe var iallafall väldigt trevligt, och jag kan förstå varför japanerna tycker att det är så speciellt. Det kändes väldigt europeiskt på något sätt. Inte bara för att de hade massor av gamla hus som olika utlänningar byggt. Det Italienska huset var något det vidrigaste, mest tacky jag någonsin sett. Både min värdmamma och Momoka älskade det. Jag borde ha tagit en bild, vartenda utrymme var täckt av små marmorstatyetter och kristallvaser och torkade blommor och DET SÅG UT SOM UMBRIDGES HUS. Jag kunde dessutom inte förklara vad det var som var så vidrigt, eftersom att det inte enligt någon av mina ordböcker verkar finnas ett ord för "tacky" på japanska. Japansk inredning och liknande är ju traditionellt sett extremt stilren och välbalanserad, trots det så verkar det inte finnas någon hejd på dem när de ska inreda "västerländskt". Det är alldeles för mycket spetsgardiner, heltäckningsmattor, gardinsnoddar, nytillverkade vintagesaker osv för min smak. 


Diggar gubbens frisyr, schtekigt värre!

Momoka





9 av 10 affärer i norra Kobe var bröllopsfirmor. Fast vi såg bara ett brudpar. 

I chinatown. Rackarn, Y U NO DO THIS? Och när jag ändå är inne på honom så kan jag ju erkänna att det är den enda jag är nervös inför att träffa när jag kommer hem. 

Trots att jag hade lovat mig själv att inte köpa mer kläder eller saker till mig själv nu, så är det ju svårt när Zara har sommarrea. Och man dessutom hittar shortsen man letat efter enda sedan man såg dem på misspoutys blogg/lookbook. Sitter inte lika snyggt på mig men jag är ju inte korean heller så då är det ju svårt! Väldigt fulsnygga måste jag säga (shortsen alltså). Jag lever ju i någon slags illusion om att det kommer att vara varmt när jag kommer hem, trots att "värmeböljan" som väntas snart endast kommer att nå tjugofem grader. Det ska bli skönt att komma hem till den svalkan.
Så jag tänkte ha dessa på båten tillsammans med min framtida sjömansskjorta. Seglar man så gör man. 
Annars kan jag ju alltid sova i dem, för de är jättesilkiga och sköna. Om jag nu någon gång får för mig att börja använda pyjamas.  

...

Syskonfight utanför mitt rum idag, feel the love!
 

Idag var min sista skoldag, den här veckan. Från och med imorgon har min klass, och alla andra, Kimatsutest, alltså typ slutprov för terminen. Och för mig innebär ju prov att jag är ledig. Så jag hade tänkt att spendera dagarna innan vi ska släpa oss upp för Japans högsta berg med att sova ut och ..kolla klart på Avatar, hahaha! Den animerade Nickelodeon-serien alltså, inte filmen. 
Trodde jag, alltså. Imorgon ska jag upp klockan kvart över sju, precis som vanligt, för att åka till Japans absolut hippaste stad, Kobe.

Jag kanske tar med mig kameran, så att ni kan få se bilder av lite högre kvalitet än den ovan.. we shall see... 

Biwako

Alla mina läsare är utomlands eller på festival eller på landet eller jobbar hela tiden, men jag tänkte fortsätta skriva om saker jag gör och saker jag stör mig på fram tills att jag kommer tillbaka till Sverige. 

Angående Lookbook.nu och deras killar. Varför har hälften av dem Lana Del Rey-texter som titlar? (inte bara killarna men de är i majoritet), Inget ont om Lana, men varför har det blivit värsta grejen nu? och varför... jag vet inte. Lookbook och deras killar får mig iallafall att inse att ett år borta från Europa är ganska länge. 

Idag har jag varit med Gen (porschekillen), hans fru, två barn samt Yu-san+fru+son+sonens kompisar och åkt wakeboard på Biwako. Jag, er ödmjuke amatörbloggare, har lyckats stå TIO sekunder på en liten ..kolfiber? Styrolit?-skiva, efter en båt som körde JÄTTEFORT. Sen ramlade jag. Faktum är att jag lyckades komma upp på skiten först efter andra försöket. Men tredje gången gillt, som man ju brukar säga, om man lyckas med något på tredje försöket. Vilket jag ju gjorde. Jag kan alltså erkänna att den typen av sport inte var något för mig. Muskler+balans+fart+vatten. Nein danke. Men det var en erfarenhet! 

Jag fick simma iallafall, varje gång vi stannade båten hoppade jag i. Ingen annan vågade gå i utan våtdräkt. Visst att det var rätt kyligt i luften, förmodligen tjugofem grader och konstanta åskskurar utan åska, men vattnet var ungefär lika varmt som luften. Inte svalkande precis. 
Förutom att det var fisljummet så var vattnet inte speciellt rent. Jag hade sett framför mig typ Vänern eller Vättern. Den ligger ju trots allt mitt uppe i bergen och borde väl vara fylld av rent och fint smältvatten? Icke. Siktdjupet var kanske en halvmeter, och fyllt av halvstora frigolitbitar in mot stränderna. Efter kommentaren "ganska mycket död fisk i år" bestämde jag mig för att jag nog hade badat klart för dagen. Inte så att det var något när jag var i vattnet, men man vill ju inte bli överraskad av en död fisk.

Oh well, jag får se till att bada ordentligt när jag kommer hem istället. I det iskalla vattnet. Eftersom att ni fortfarande inte har fått sommar än. Jag är rädd att jag vant mig vid det japanska klimatet så pass att jag kommer att frysa ihjäl när jag kommer hem. 

Jag tog inga bilder, men det såg ut ungefär som på den här bilden från i Septemper. 

Jag tror att jag måste skriva något om japansk barnuppfostran innan jag åker hem, men jag har ju ingen som helst personlig erfarenhet av det. 

Hade även tänkt att lägga ut en lista på modeföreteelser som aldrig kommer att hamna i min garderob. Såsom vita jeans och allt med smock. Men det är ju inte så intressant för er så det kommer kanske upp på tumblr istället. 

Nu ska jag skriva på mitt tacktal, som borde vara klart tills imorgon men förmodligen är det tills på tisdag. 

Seriös fruimport AB

Dagens bästa; "Utredare vill stoppa oseriös fruimport." Ursäkta men ordet "fruimport" låter i sig inte speciellt seriöst.

Precis som i Sverige har vi i Japan haft en ovanligt kall junimånad, först idag steg det till över trettio grader. Jag klagar inte på att värmen var sen, eftersom att datum snarare än verkliga omständigheter bestämmer när vi får dra igång luftkonditioneringen. Så det är inte helt behagligt någonstans på skolan just nu. Utom i utbytesstudentrummet. Nobody fucks with my luftkonditionering, typ. Nej men luften därinne är så dålig att man inte har något val om man vill kunna andas. Jag har börjat städa ur  allt skräp nu, varav ungefär en tiondel är mitt. Bland annat har jag hittat en hel del oidentifierbara, halvt förmultnade prydnadssaker av papper bakom bokhyllan. Och en rispapperslampa med den schweiziska flaggan på. Och ett helt fantastiskt svallermagasin från 1998 som dissar kändisars kläder. Inte så att jag inte tycker om gammalt mode, men asså, ibland undrar man ju.. Måste nästan ta en bild och lägga upp här!

Jag har även nyheter angående mitt hatobjekt T-sensei, som jag ägnat de senaste två veckorna åt att unvika så mycket som det bara går. Kanske var det därför jag missade att han blivit satt i tjänstledighet/blivit avskedad. Utan att förbereda några prov eller någonting (de har terminsavslutningsprov nästa vecka). Good job. Men alla är såklart väldigt glada. Jag känner att jag kanske hade en liten del med det hela att göra. Men vad vet jag.
Nu vet jag dock inte riktigt vad jag ska göra med min halvfärdiga text om den japanska skolan. Nu är jag ju inte lika arg längre. Fortfarande upprörd, men inte lika mycket som innan.  

Syns det hur varmt det är? Nej, men riktigt sjukligt varmt var det iallafall. Imorgon ska det tydligen regna, så då blir det turkisk bastu hela dagen. I skolan. Vilket fantastiskt sätt att spendera sin lördagsförmiddag på. 

 

Jag är duktig och har varit ansvarig för klassloggboken i tre dagar nu. Eller jag och jag... Abe-san gjorde det mesta av skrivandet medan jag torkade av tavlan mellan lektionerna och skrev glada kommentarer med :3-ansikten och ful handstil.

 

23:25

Lykke Lis Wounded Rhymes i LP-format på min vägg? Ja tack. 

Idag fick jag ett sånt där ryck som man får när man äter traditionell japansk mat sex av sju dagar i veckan. Det blev lite för mycket ris, fisk och konstiga grönsaker och samma smakuppsättning, så jag bestämde mig för att laga ratatouille. Det kan man ju knappast misslyckas med.
Trodde jag. Jag vet inte ens vad jag ska skylla på. Till och med min värdfamilj medgav att den vad lite vattnig. Den kanske borde ha kokat längre? Den kokade i fyrtio minuter... Den kanske saknade kryddor? Jag tömde i allt de hade som skulle kunna tänkas passa. Jag vet inte. Bättre lycka nästa gång, eller något. Det var ju inte så att den inte var god, för det var den. Lite smaklös bara. Imorgon blir det misosoppa, fisk och ris igen hoppas jag.

Idag, när jag stillsamt satt och halvsov (ok, sov) i klassrummet så kom jag på att jag har en Rotary-allowance kvar att casha in innan jag åker hem. Plötsligt kändes livet mycket enklare på något sätt. Money makes the world go 'round. I väntan på min ledighet nästa vecka så skriver jag presentlistor. Jag är inte bra på presenter när jag måste. Men efter ett år då jag inte mutat mina vänner till att umgås med mig så krävs det förmodligen något extra.... hahaha!

 

Tack Linnea...

Aldrig har tre veckor känts som så lång tid. Dessa tre veckor ska jag ägna åt att bestämma mig för vilken jag ska ta först...

Söndagsmorgon

Idag tänker jag inte röra mig utanför huset. Sedan klockan åtta i morse har jag enbart lyssnat på Bon Iver, och befinner mig alltså i något slags transtillstånd. Det är ju så det blir med sån musik, Sigur Sòs också. 
 
Fram tills nu har jag inte gjort så mycket mer än det och att äta frukost och inviga min nya bikini som jag köpte på Top Shop igår. Inte för att jag har badat, bara legat på balkongen och försökt jämna ut brännan. Jag har gjort ett ganska bra jobb hittills, det är svårt att unvika solen här. Fast är jag ju självklart fortfarande superblek om man jämför med alla mina kompisar, så det har ju lite med perspektiv att göra. Jag kanske är jättebrun när jag kommer hem, i jämförelse med alla svenskar. Förmodligen inte. 

Min lugg är nästan borta, så glad jag är! Idag vaknade jag dessutom med tumblr-tjej-frisyr. Alltså rufsigt, fluffigt och våglockigt. Inte riktigt rätt längd bara. Än. Jag räknar med att jag kommer nått perfekt längd någon gång i höst. Då klipper jag av allt igen och börjar om, kanske. 

Asså, Anja Pärson i Sommar i går? Trots hennes extremt monotona norrländska så måste jag säga att alla som kommer efter henne kommer få det svårt. 

När det gäller komma-ut-historier så hade vi ju en egen bland utbytesstudenterna i distriktet. Även fast jag personligen inte räknar det som en stor grej eller ens en grej att komma ut som bisexuell. Fast jag är ju glad för hennes skull såklart, trots att det blev lite problem på hemmaplan om jag förstått saken rätt. 

Idag vaknade jag alltså alldeles för tidigt, klockan åtta, och kunde inte gå ned till badrummet för än någon annan vaknat och larmat av. Japaner är så paranoida. Ibland tror man nästan att man bor i något white thrash-område i USA.
Så fort det blir lite mörkt ute så släpper de ned metalljalusier och gardiner för fönstren, så att ingen ska se in, trots att de har en mur runt huset. Förut fick jag inte sova med balkongdörren öppen eftersom att någon skulle kunna klättra över tidigare nämnda mur, upp till balkongen på andra våningen och sedan in i mitt rum. För att stjäla mina saker. Kanske är det vi i Sverige som är underliga åt andra hållet, som visar upp allt vi har hemma för gäster, har glasväggar med total insyn och aldrig drar för gardinerna. Det kanske i och för sig är en villaområdesföreteelse, efter alla gånger man gått runt i Lindö sent på kvällen och mitt i natten så har jag en ganska god uppfattning om vad folk har för tapeter, Ikea-default-tavlor och favoritprogram på TV. Ibland ser man intressantare saker än så.
Här känns det lite som i I Am Legend varje gång vi ska gå och lägga oss. Bomma för fönstren och lägga sig med hunden i badkaret och allt. 
Bästa var ju dock min gamla värdfamilj, där min värdsyster skällde på mig för att jag inte drog ned metalljalusin för ett av mina fönster. Någon skulle ju kunna se in. Självklart ser jag det relevanta i att dra för ett metallplank framför ett sovrumsfönster. Av frostat glas. Vars enda utsikt är en tegelvägg fyrtio centimeter bort. Men så hade hon väl inte alla blad på busken heller, för att citera Ebba. 
Grejen är väl den att husen står så trångt så att man lätt kan se in i varandras fönster. Våra svenska blomsterängar till trädgårdar är det ingen som vill veta av här. Annat än på TV. Till och med mitt ute på landet, där markpriserna rimligtvis inte kan vara skyhöga, har de vanligtvis en trädgård på tre kvadratmeter. Lite som när man var liten och spelade sims. Började med att dra en väggrektangel som fyllde upp hela tomten liksom. Tur att man fick lite mer skills med tiden. 

Jag vet inte om jag skrev något om det här, eller om jag bara pratat om det med massor av folk, men jag hade tänkt att laga svensk mat i fredags. Det var ju midsommarafton och allt. Det kom av sig. Jag vet inte varför, men det kändes så himla tillgjort. Att jag skulle laga speciell mat i Japan, bara för att det var en speciell dag i Sverige. Det finns en anledning till att vi bara äter sån mat en gång om året och det är inte för att den är så otroligt god att vi måste hålla oss 363 dagar om året för att sedan frossa i två dagar. Jag är i Japan, jag har tid att äta potatis med gräddfil när jag kommer hem. Sen hade min värdmamma lagat Okonimiyaki och då vill man fan inte äta potatis istället. Just sayin' 
Jag var alltså i Osaka igår, för att införskaffa en bikini från topshop. Först så hade de inte den jag hade kollat in på nätet, sen hade de bara allt annat i typ storlek 34. Eursäkkttah? Blev en ändå till slut. I storlek 38 så jag känner mig lite tjock nu. Inte för att det är tjockt att ha 38 men ni fattar vad jag menar. Det blev en vit i år igen, trots att det är den absolut mest opraktiska färgen att ha på badkläder. 

Sen blev det bara massor av presenter för resten av slanten, så att säga. Jag är nästan klar med allt till alla mina väninnor nu. Sen är det inte så mycket mer jag kan köpa, för de verkar inte ha några Ryokan-Yukatas någonstans. Inte än iallafall... 

Ok, jag ljög, jag köpte skor också. Jag har ingen aning om hur jag ska få med mig alla mina skor hem men YOLO eller något. Jag borde nästan göra som men juiceförpackningarna i höstas och ställa upp dem på en rad och fota. It's ridiculous! 


Sapporo

"Vi ska öppna en godisaffär när vi kommer hem." säger fru Tsuyama och gapskrattar. Vi har precis landat på Chitose flygplats utanför Sapporo, och första stoppet efter en snabb lunch är en Omiyage-ya, souveniraffär. Tre överfulla korgar står vid våra fötter och min kontaktperson, herr Tsuyama, håller på att arrangera med hemleverans. En stor del av målet med resan är nu avklarat. 

Japaner har en något speciell inställning till resande och souvenirer. Vem har inte stött på en grupp om femtio japanska pensionärer, i full färd med att ta kort av mindre artisktiskt värde, med sig själva i förgrunden till något berömt byggnadsverk. 

 Istället för att, som åtminstone alla familjer jag känner, skicka vykort till släkt, vänner och arbetsplats, så köper de små (eller stora) kartonger med den lokala, ätbara, specialitén. Oftast finns det ingen direkt kulturell anknytning mellan platsen och sötsaken heller, för det är alltid någon form av vad jag som svensk skulle kalla fikatillbehör. Det är tanken som räknas, och den räknas verkligen. Ger man ingenting till någon man borde ge till så glöms det knappast i första taget. 



Det mesta kanske?

På lördagen träffade jag Yoko, och vi gick och tittade på Sapporos dansfestival, Yosakoi

 

Fika på ett danskt café


Söndag och måndag åkte vi runt och tittade på blomsterfält, kanaler och annat fancy. 








Gräslök. Väldigt mycket gräslök. Synd att jag inte hade någon gräddfil D:



Människorättskämpen Lydia åker rikshaw. Vilket jag lugnt skulle kunna göra varje dag, det var väldigt bekvämt. Att ta det lugnt medan en ung man drar runt en i trafiken och talar superartig japanska. Fantastic!


Idag fick vi ledigt fram till lunch på grund av en storm som inte syntes till någonstans. Tvärt om så hade jag tid att ligga en stund i stolen innan vi åkte till posten och skickade iväg ett paket. Tjugo kilo. Nu borde jag kunna komma hem ordentligt tycker jag...
Peace out! Imorgon ska jag åka och investera i en ny bikini! 

I väntan på stormen

Årets första tyfon är här. Eller så är den över redan. Ärligt talat så vet jag inte, för det var inte så illa när det var som värst. 

I vilket fall som helst så fick vi gå hem efter lunch, vilket utlöste ett öronbedövande ljubel från varje elev på hela skolan. Vi får se om det blir ledigt imorgon också...

D:

Jag ska börja med att säga att jag ljög igår, jag har problem med värmen när den stiger över 28 grader. Speciellt när det inte blåser. Och är molnigt. Man kollar ut och det ser råkallt ut och sen så står luften helt stilla. Idag började jag till och med hyperventilera (no kidding) för att luften var så varmt att jag inte kände när den sögs ned i lungorna. Vafan Japan. Get normal weather. 
Speaking of; vi väntar oss årets första riktiga tyfon imorgon. Vad som är lite mer intressant än bara det är att jag nu sett mitt fjärde normala nyhetsprogram. Saker som får japaner att ta nyhetsrapportering seriöst;

Nordkorea
Jordbävningar
Orkaner

Saker som de borde ta mer seriöst;

infångandet av hela domedagskulten
de eskalerande vansinnesdåden utförda av ensamma män
osv. 

saker de hellre kollar på;

Allt som involverar medlemmar ur pojk-/flickband
Allt som involverar mat
Youtubevideos av djur
Kända människor som beter sig som idioter.

Vilket alltså egentligen inte bevisar någonting. Dock har japansk TV cirka en miljon gånger högre underhållningsfaktor än svensk TV. Eller kanske TV i allmänhet.  

Sen är vi lite oroliga för att min värdmamma inte ska komma hem ordentligt, hon åker nämnligen hem från New York imorgon och planeras landa samtidigt som tyfonen slåt till mot Kansai. 

Titta här vad vi hittade idag, i klassrummet. Vidrigaste jävla monstret någonsin. Sen hade vi väldigt kul åt att skrämma folk med den efteråt... Speciellt vår stackars engelsklärare Honda-sensei. De täckte över den med ett annat papper och bad honom kolla. Stackaren hoppade en meter bakåt.  

Natsumi, aka klassens insektsjägare, visar stolt upp sin fångst. 


Guiness? <------> Störst i världen? Jag tvivlar inte, den är ju en decimeter lång... D:


Jag har funnit fullkorn i Japan! Med vit choklad dessutom! Min tarmflora är räddad?

BTW1 Ni är inget vidare på att kommentera, men destå bättre på att klaga när jag inte uppdaterar.

BTW2 Eftersom att jag är smått beroende av basgången/melodin i Pendulumlåten Fasten Your Seatbelts, så undrar jag lite om basen räknas som melodi i Drum'n'base-låtar. Om det inte finns någon annan melodi? 
Bra låt förresten.  

Ännu ett inlägg utan bilder!

Idag har jag, till min stora förvåning, upptäckt att jag möjligen blivit värmetolerant. Eller snarare värmeignorant. Jag är väl mer ignorant än vad jag är tolerant, hahah. Eller kanske inte ignorant, men jag orkar inte bry mig om saker som jag inte kan göra något åt. Förutom att störa mig så klart. Jag älskar ju att störa mig på saker. Och att hyckla. Men inte på saker som jag inte kan göra något åt. Det kanske blir så om man bor i asien tillräckligt länge, vandrar runt i tempel, utför teceremonier och omges av en kultur som dyrkar årstidernas växlingar. Sålänge jag behåller något slags mentalt lugn så bryr jag mig inte om att det är varmt. Fast det har ju inte ens kommit upp i trettio grader än, så vi får väl se exant hur jag känner mig sen i mitten på juli. Men hittills i år så har det alltså gått ganska bra. 

Som i onsdags, när jag var i Kyoto för att träffa Cati och Henning, och vi vandrade runt i Fushimi-Inari i världens värme och fukt, så kändes det ganska ok. Dessutom har jag tydligen vuxit några centimeter, eftersom att jag nu är längre än Cati. Jag vet inte riktigt hur jag känner för det här med att bli väldigt lång. Fast det är jag ju inte, bara i Japan. Det var väldigt trevligt att få träffa Cati och Henning, efter så här lång tid! Jag vet inte om jag var ett bra sällskap dock, jag kan verkligen inte prata svenska längre. Det är helt sjukt. Skype går väl relativt bra, men i verkligheten... Jag var sjukt trött när jag kom hem, och kände mig lätt förståndshandikappad när jag skulle försöka prata. Så om jag inte säger någonting alls under de första veckorna efter att jag kommit tillbaka till Sverige, så beror det på att jag måste försöka vänja tillbaka mig. 

Jag och Sebastian (som är väldigt upprörd över hur lite han nämns här) var i Kyoto idag för att kolla på en utställning på Kyoto Museum of Modern Art. Närmare bestämt Shoichi Idas verk. En helt otroligt fantastisk utställning! Vi ville ta med hälften av allt hem, slå ut massor av väggar och mäla dem vita eller något. Nej men helt ärligt, jag blev lite upprörd över att de varken sålde vykort, affischer eller litografier i shopen. Bara saker från den ordinarie utställningen, som inte var så mycket att hänga i julgranen, så att säga. Tyvärr. Fast det var ju gratis, eftersom att vi är high-school studenter. ( Enda gången man behöver visa leg i Japan är när man ska bevisa att man är ung nog att få rabatt...  ) Men ah, bra utställning! Som tar slut nästa helg... Så det var ju tur att vi tog oss dit. 

Jag har inga bilder, men vi åt en mycket hälsosam lunch bestående av dumplings och en kartong donuts, sittandes på Kamogawas flodbank. Vilket väl var precis vad jag hade råd med. För tillfället har jag cirka trehundra yen. I en-, fem-, och tioyensmynt. Men det är lugnt.

Juste, jag glömde skriva det förut, och jag hoppas att det inte blev värsta grejen av det för massa folk. På grund av språklig förvirring kring verben "att slarva bort" och "att avlida" samt bred kansaidialekt och febrig utbytesstudent, så kom det fram i efterhand (aka när jag kom tillbaka till skolan) att nej, vår mattelärare hade inte avlidit, utan slarvat bort halva årskurs tvås nationella prov. Vilket tydligen är en mer logisk anledning till att polisen är på skolan än att någon dött. Att lösa grammatiska problem med hjälp av logik i innebörden fungerar alltså inte alltid.

Ett annat språkligt problem som jag kom att tänka på när vi var i Korea är hur koreanska måste vara otroligt svårt eftersom att det bara har ett skriftspråk. Hur ska du kunna veta vilket av två ord med samma uttal man menar om de inte har olika kanji? Och namn? Sen insåg jag att de tre andra språken jag kan inte har några som helst problem (nåja). Men jag måste erkänna att hur mycket jag än ogillar att plugga kanji, så gör de saker väldigt mycket enklare när det gäller ett språk med extremt begränsat antal ljud.

Annars måste jag ju passa på att gratulera mamma och pappa, som förutom att ha lyckats bli av med sin dotter två år tidigare än normalt, även har gått och blivit med iPad. Ett litet steg för en vanlig människa, men ett gigantiskt kliv för mina föräldrar. Så att säga. Jag är bara lite avundsjuk. Jag är ju så svag för praktiska saker som man egentligen borde kunna klara sig utan.  

Yes, dear hair band, let us be lovers

Jag hade tänkt att jag inte skulle skriva något alls idag, eftersom att jag fortfarande av någon anledning blir sjukt trött redan klockan nio på kvällen. Jag skyller på värmen, trots att det egentligen inte är speciellt varmt. Men det är tacksamt att skylla på. 

Idag har jag släpat sex svenskar och japaner runt Fushimi-Inari, och de var väl måttligt glada över att gå hela svängen i värmen och fukten. Det kan inte hjälpas, man kan ju inte bara gå en bit. Man måste gå hela, thats it! Tror dessutom att det var fjärde gången jag var där. Favorittempel numero 1? Ohyes.

Här kommer två random bilder;

Efter tio månader hände det, jag fann 1337-tågvagnen. I Saidaiji, såklart!

Gratisvaror från hotellet i Sapporo (som självklart följde med hem, det var massor av praktiska saker. Tissues, kammar, tofsar osv!), vars engelska text visserligen var grammatiskt korrekt, men inte likväl inte hade något som helst med någonting att göra. Bildkvalitén suger så det som står är; HAIR BAND - Let us be lovers, we'll marry our fortunes together. I've got some real estate, here in my bag. 
Jag vet inte ens vad jag ska säga om det. 

 Efter ett falskt löfte från Linnea om att vi skulle skypa eller något, så ger jag upp och går och lägger mig. 

+, Grattis på födelsedagen, Isac! Här kommer en bild från 2009;



 

hejhej

Snart är det dags för en av årets viktigaste händelser, (möjligen med undantag för allt som har med nobelpriset, bandsläpp till festivaler osv att göra.) Jag menar självklart vilka som blir årets sommarpratare. Spänningen är olidlig. På Torsdag smäller det, minsann! Shit pom-fritt.

Annars har jag varit utan internet under hela tiden på Hokkaido, så självklart möttes jag av en lagom arg kommentar om dålig uppdatering på bloggen när jag väl kom hem och kunde logga in överallt. Men jag har ju någon slags regel om att jag måste vänta minst en månad innan jag lägger upp bilder och sånt så jag skriver det här bara för att visa att jag lever. Jag har alltså inte blivit uppäten av en björn eller något. 

Dessutom har jag nu fem veckor kvar av mitt utbytesår! Tiden går snabbt oavsett om man har roligt eller inte, hahaha! Nu har dessutom vädret börjat bli olidligt fuktigt och obehagligt, så det ska bli ganska skönt att komma hem till den svenska svalkan. Vädret på Hokkaido var i princip exakt likadant som i Sverige, så det var väldigt behagligt. Självklart klagade alla andra på att det var kallt, men vad vet de om kyla? 

Nämen, nu ska jag fixa lite inför morgondagen, ska ju till Kyoto för att träffa Cati och Henning med Misaki. Fixa och fixa förresten, duscha, räkna pengar, måla om naglarna och kolla väderleksrapporten bara. Jobbigare kan man ha det. 

BTW så känner jag ett stort behov av en assymetrisk kjol i något tunnt och skirt tyg. Lär ju bli en tur till Namba innan jag åker hem så det kanske löser sig då. Vet inte om de har någon sommarrea i Japan. Hoppas kan man ju

BTW2 Nya säsongen av True Blood, hallllllå? Bästa, gjorde min dag, nästan. Om de bara bestämde sig för att göra fler säsonger av Pan Am så... D; 

BTW3 Idag, när vi flög hem från Sapporo, så var jag för första gången med om en helt, och då menar jag verkligen helt, friktionsfri landning. När jag flyger brukar jag alltid sitta och vänta på den där dunsen när hjulen slår i landningsbanan, men det kom aldrig. Det var verkligen ingenting. Väldigt underligt. Kan väl ha att göra med att det nästan inte var några passagerare ombord, men det borde ju ha varit en liten duns ändå, för det var ett ganska stort flygplan. Mystiskt. Och jag har ju ändå flugit hur många gånger som helst, fyrtio säkert. 

Bilder och sånt kommer väl imorgon. 


 

Om tid och varför man vill sitta längst bak i klassrummet

Jag tror att jag har fått någon slags post-förkylningsmelankoli. Alltså sådär som man mår när man har varit sjuk, och sen ska falla tillbaka i rutinen igen. Man är fortfarande inte helt frisk, och man är lite tröttare än vanligt och sen får man ju inte vara hemma och känna sig ömklig, äta massor av choklad och kolla på film hela dagarna längre. Jag tror att det är viktigt för människor att få vara hemma för sig själva och tycka lite synd om sig själva då och då. Oavsett om man är sjuk eller inte. För egentligen är man ju aldrig ledig när alla andra är lediga. Fast mitt egentliga problem är väl att jag har alldeles för mycket fritid, när jag inte behöver den. Alltså i skolan. 
Av sju lektioner varje dag har jag kanske två eller tre som är intressanta på ett eller annat sätt, två där jag har något att göra (matematik) och resten där jag inte gör ett skit annat än att kämpa för att inte somna. Vilket verkligen är en kamp. Förut åtnjöt jag den IMO bästa platsen i klassrummet, längst bak brevid fönstret. Den är bäst av flera anledningar.
a. Det är brevid fönstret, och eftersom att vi är på tredje våningen, på ett berg, så blir det aldrig jättevarmt.
b. Man har monopol över klimatet i hela bakre delen av klassrummet, och kan bestämma när man ska släppa loss ett arktiskt korsdrag.
c. Oavsett vad alla lärare alltid säger om att de ser de bakre eleverna bäst så känner man sig mindre utstirrad, vilket i praktiken innebär att det känns tryggare att sova en stund.
d. Man kan väga på stolen så att den lutar mot städskåpet, och på så sätt känna sig väldigt cool trots att man ser helt dum i huvudet ut, och ingen ser en.
e. Fin utsikt över diverse risfält, bambuskogar osv.
f. osv.  

Nu sitter jag längst fram närmast dörren, vilket är sämst av samma anledningar som ovan, fast tvärt om. Kanske är det bara för att jag inte är på speciellt bra humör den här veckan, men jag känner mig väldigt utstirrad nu. ARGH. 

Annars har jag spenderat lite för mycket tid med att kalkylera (läs. räkna efter i kalendern..) hur många dagar jag har kvar i Japan, hur många skoldagar, hur många helgdagar, hur mycket saker jag måste införskaffa på diverse platser osv. Jag är nere på mindre än sex veckor nu, mindre än en månad om man räknar praktisk tid.
Praktisk tid är vad man får om man tar den faktiska tiden och drar bort all tid då man gör saker som gör att man inte tänker på hur mycket tid man har kvar. Just den här veckan har jag haft onormalt mycket praktisk tid. Måndag spenderade jag as mondays goes enbart med att vänta på att det skulle bli tisdag. Så att det kunde bli onsdag snabbare. 

Lyckligtvis så kommer jag få en fysikbok nästa vecka så att återstående tid i skolan kan spenderas med något produktivt. Vilket jag ju visserligen trodde att jag skulle göra med min Matematik C-bok också. Fortfarande kvar på sidan 54. 

-Nu blev jag lite distraherad igen. Kollar på Sunshine, och första killen dör på utsidan av skeppet. Argh.-

Det fantastiska japanska sjukvårdssystemet

Efter nio och en halv månader, ungefär fyra större och mindre förkylningar och många nejtack jag klarar mig nog har det hänt. Den ultimata upplevelsen av att vara sjuk i Japan.

Jag har gått till läkaren enbart på grund av en förkylning.

Ok att den tog fyra dagar på sig att utvecklas till en normal förkylning, och att jag förmodligen kommer att behöva ha papper på att jag är sjuk när jag på måndag ska förklara varför jag varit borta från skolan i en vecka. För tydligen är det ju inte anledning nog att man inte mått bra, någon med en universitetsutbildning måste ha bekräftat att det är just förkylning. Men ändå, det är en skola, kom igen. Kanske är jag mest upprörd över att det hela gick på över femtusen yen, ca fyrahundra kronor. Nej, det jag är mest upprörd över är medicinen jag fick. Fick betala för.

Vad jag vet ger man i Sverige ingen speciell medicin mot förkylning. Mot symptomen, javisst, men inte mot själva sjukdomen. I Japan, däremot, fick jag tre sorters piller. Värktabletter, förkylningsmedicin (vad den innehåller har jag ingen aning om) samt Penicillin. Mot en virusinfektion..? Vet de inte att antibiotika inte används mot virusinfektioner? Vet inte japanerna att Penicillinresistens är ett av våra största medicinska problem? Möjligtvis med undantag för zombieapokalypsen, som vi efter att ha läst den senaste tidens nyheter vet faktiskt har börjat. Hallå? En förkylning? Jag har aldrig hört på maken! 
Jag hoppas att de bara översatte fel. Chansen är ju rätt stor att de inte visste vad de pratade om när de pratade engelska.

Så nu måste jag se till att maila försäkringsbolaget i Sverige (eftersom att de i Japan självklart inte har någon aning om hur man gör med utländska försäkringsbolag) och be om pengar. Det ska nog inte vara några problem, Europeiska är ett utmärkt försäkringsbolag. Men för att få mig själv att känna mig lite bättre tittade jag på Michael Moores film Sicko när jag kom hem. Det hjälpte inte eftersom att den bara fick mig att vilja dunka huvudet i väggen i protest över människor (amerikaners) dumhet. Den är dock, precis som hans andra filmer, mycket sevärd.
Bästa scenen är ju alla britter på sjukhuset i London som skrattar åt honom när han går runt och frågar hur mycket de var tvugna att betala. Det och filmsnutten om hur universell sjukförsäkring leder till kommunism... 

Nåja, vem har inte sett den filmen, egentligen...

Om jag inte, trots hjälp av den mystiska, japanska förkylningsmedicinen är frisk på måndag så kan jag garantera att det kommer att bli intressant att förklara hur jag måste ta ledigt fyra dagar för att åka till Sapporo. Vilket min kontaktperson hade glömt att meddela skolan. Halleluja. 

Åh, och det viktigaste av allt, eller vad man nu ska säga. Tydligen har en av våra matematiklärare på skolan dött/avlidit/blivit mördad.
Yes, poliser och allt har tydligen varit på skolan, vilket ju inte direkt tyder på att det var av helt naturliga orsaker heller, men vad vet jag. 

Scary shit händer när jag inte är på plats. 

 

Sjuklingssvammel

Jag är hemma och är sjuk för tillfället, vet inte riktigt var det kom från men så kan det gå! Jag gick hem i måndags och har varit hemma fram tills nu. Har nog inget annat val än att gå imorgon, eftersom att de fick lätt ryck senaste gången jag var hemma och var sjuk längre än två dagar. Men vad ska man göra när man inte mår bra egentligen, och så trånga som klassrummen är så smittar man väl ned alla på fem sekunder.
Annars har jag överlevt att ta mig till och hem från ett Rotarymöte. Nej, nu ljuger jag, för jag blev skjutsad. Trodde dock att jag var frisk innan jag började röra på mig, nu mår jag piss igen, haahhaha.
Så jag akutkurerar mig inför imorgon och tittar på An Education. Aaaaahh... vad är det med mig och filmer/tv-serier antingen från eller som utspelar sig på sextiotalet. Man vill ju bara gå och spendera alla sina pengar på nylonstrumpor med söm och stumpebandshållare. Och klippa lugg igen. Men jag ska inte. 

Jag har fyrtiofem dagar kvar i Japan nu, beroende lite på hur man räknar. Den här dagen är ju nästan slut för min del och den sjuttonde hinner jag ju inte med något på.
Även om jag självklart kommer sakna att bo här så ljuger jag om jag säger att det inte ska bli rätt skönt att komma hem. Sen är det väl så också att eftersom att jag vet när jag 

-vänta nu är jag så sjukt distraherad av att lyssna på Zacke och Frej (SMK mm.)'s nya låt med samma namn som ett visst awesome P3program. Och vilken video därtill! Gjorde min kväll.-

...eftersom att jag vet när jag ska hem så anpassar jag mig väl efter det rent mentalt. Precis som jag gjorde innan jag åkte hit. Fast då handlade det ju bara om att slå ihjäl tid på mest effektiva sätt. Nu vill man ju få ut så mycket som möjligt av de kvarvarande veckorna. Som nästa vecka till exempel, Sapporo liksom! Som jag inte ens trodde skulle bli av. Wow. Jag vet inte ens vad jag ska förvänta mig för jag har inte ens kollat upp någonting! Men efter Korearesans stressiga schema med guider och whatnot så längtar jag efter att få gå omkring själv och ta in en helt ny stad. Och sen få man ju träffa lite folk som man inte träffat på över ett år också!  

Igår hann jag prata med Hedda också, alltid kul när man har tid med sånt, ibland går det ju hur lång tid som helst innan man är inloggade samtidigt! Vi pratade om diverse fantastiska saker som oundvikligen kommer att hända när vi ses igen. Hedda har ju dessutom sett min väska i verkligheten också. Jag har ju så lätt för att knyta an till döda ting (ej lik, tror jag?) så en av de saker jag VERKLIGEN ser fram emot är att få klämma på min lila väska från Cambridge Satchel Company. Den lär ju vara helt fantastisk. 
Något annat som vi pratade om som jag tänkt en del på är hur färgen lila bara kommer in från ingenstans och tar över. Innan jag köpte mina lila hörlurar hade jag väl normalmycket lila saker. En lila Kånken iofs men.. Att det ens blev lila var en slump (jag har en poäng med detta, hang in there) för jag kan inte påstå att jag tycker speciellt mycket om lila. EFTER att jag köpte dem så har av någon anledning nästan ALLT jag köpt varit lila. Inte kläder då kanske, förutom en viss luvtröja, en pausrute-shirt från t-shirtstore och något mer kanske. Men andra saker framförallt. Bara nu, från min (väldigt hårda D':) säng kan jag se vad jag upplever som överrepresentativt mycket lila saker. Jag hade inte ens tänkt på det innan. Lila är en färg som smyger upp bakom en och tar över, utan att man märker något. Det är ju inte som gult, eller orange, som sticker ut mycket mer. Men inte heller som mörkblått eller svart, som man ju kan klara sig nästan enbart på utan att det är alltför konstigt.

Faktum är ju att i klädväg så har jag något som påverkat hela min garderob på ett mystiskt sätt. En viss halsduk från Indiska. Av 18 profilbilder på la livre de la face så har jag den på fem. FEM. Förnya dig, kvinna! Där fick eventuella haters något nytt att störa sig på! Saken är den att sedan den halsduken letade sig in i min garderob (även om den inte spenderat så mycket tid där) så har jag knappt köpt några kläder vars färg inte står att finnas på just den halsduken. Antingen är jag väldigt enkelspårig eller så är det en konspiration. Dags för en ny halsduk? Tydligen är det ju starka färger som gäller i vår/sommar ändå.. 
Måste jobba lite mer på brännan bara så att jag inte försvinner bakom all färg, om jag nu skulle få för mig att börja klä mig som en kulturtant (mer än innan). Den börjar ta sig, förresten. Eller ja, lite kanske. 

 

Mors Dag

Idag är det ju Mors Dag i Sverige, varför vi inte har samtidigt som resten av världen vet jag inte, men idag är det iallafall! Så grattis mamma, på Mors Dag. Tack för allt, vi älskar dig! /Crystal och Lydia

Om mina eventuella barn blir såhär feta så kan jag inte garantera att jag behåller dem, så bara det är ju något att vara tacksam för från min sida! Hahahahaha! Nej men skämt? åsidå så är ju de där solglasögonen sjukt pimp!


Igår, Lördag, var det så dags. Den omtalade DJ-festen. Alltså min värdpappa och hans fem kompisar, jag, min värdsyster, kusin och Sebastian, spenderade kvällen och natten med att festa loss till episk musik på min värdpappas kontor. Eller kontor och kontor, det var tydligen på övervåningen. Undervåningen var fylld med tiotusentals skivor, högtalare, instrument och andra random saker.


En tjugondel av allt kanske? 



Klänning från Forever21 i Seoul, som jag inte riktigt bestämt mig för om jag gillar, men den passade väldigt bra till mina nya sandaler... 

Vi somnade till slut vid halv tre-tiden, och gick upp sju för att ta oss till Kyoto. På grund av många olika faktorer var det inte en helt ok dag. Ca fyra timmars sömn, trettio grader varmt och totalt ostrukturerade aktiviteter till exempel. Men det var jättetrevligt att få träffa alla utbytesstudenter, alla från hela Kansai och ned mot Hiroshima hade tagit sig dit. Vi var ca trettio studenter och rotexmedlemmar som stapplade omkring i Arashiyama i jakt på skugga och glass. Åt årets första Kakigori <3 och trodde att jag skulle avlida av värmeslag. 

Nu ska jag försöka ta igen lite förlorad sömn så att jag överlever nästa vecka, jag tror att vi har skola på lördag nämnligen...

Korea!

Nu är jag hemma från Korea igen. Vilket är skönt, för jag fick en hemsk hemlängtan där ett tag... inte lätt när det är varmt och man bussas runt hela dagarna..
Annars var Korea vad jag trodde att Japan skulle vara, till stor del. Mycket folk överallt, höga hus, neonskyltar, snygga tjejer i kortkorta skoluniformer, konstig mat osv. 

 


Söndag;

Vi gick upp hutlöst tidigt för att ta tåget till flygplatsen. Planet gick typ halv elva, så självklart var vi tvugna att samlas två timmar innan för att bli utskällda i förväg av rektorn för att vi förmodligen inte skulle kunna bete oss ordentligt. Vilket vi väl inte gjorde sen heller men.. 

Ami, på flyget till Busan

Snål morgonfika från Koran Air, tunnbrödsrulle med sallad och majonäs eller vad det nu var..

Vår buss. Om döda ting hade sexuella läggningar så skulle denna buss förmodligen varit en sydeuropeisk schlagerbög. 

Vi fick alla en smärre chock när denna.. tingsgest körde förbi utanför fönstret. 

Uppe på ett berg, i en park, i Busan. Vi blev stirrade på av en hel grupp väldigt långa unga män som gjorde militartjänstgöring. 

Så vi satte oss på en bänk och spanade in dem, hehehehehhe...

Middag, eller om det kanske var lunchen.

Efter middagen såg vi en av de mest fantastiska dansshower jag någonsin sett. Det var så sjukt bra att jag bara satt där och frågade mig själv varför jag inte åkt till Korea som utbytesstudent istället. En tanke som slog mig flera gånger under resan, faktiskt. 

Mitt, Kaoris och en tjej till som stack till sina kompisar dirrs hotellrum. Helt ok!


Måndag;
Tyvärr har jag ingen aning om vad platserna vi åkte till heter, eftersom att min info är skriven på japanska, och de envisats med att skriva alla namn med Kanji med koreanskt uttal. Alltså kommer jag hitta på namn istället, ok?  

t

Ev'ry day I'm shufflin'

Första stoppet; Högt-uppe-på-ett-berg-templet. MASSOR AV LYKTOR ÖVERALLT!

Inne i templet, där man inte fick fota, såg jag efter att jag tagit den här bilden..



Saki, i mina solkglasögon

Honoka, i mina solglasögon. De gick runt bland folk väldigt mycket..

Tsukasa

Nästa tempel, som vi kan kalla Väldigt-många-lyktor-templet. 
Koreanska tempel är lite mer färgglada än japanska, och det var väldigt mycket mönster och färger överallt. Därav är nästan alla mina bilder closeups på taknockstetaljer osv..



Natsumi och Saki

Nästa stop var ett fält med kungagravar. Inte så coolt för någon som spenderat hela lågstadiet med att åka runt i Uppland och kolla på i princip identiska, mycket större, kullar. 

Nästa ställe, precis brevid, detta var huvudattraktionen. Återigen, föga coolt för någon som varit på gotland med en mamma som är lärare. 


Tisdag

 

Tåget mot Seoul/Söul. Fast det var inte där vi skulle av, tydligen.

En ringmur, inte heller den så speciellt cool om man varit i Visby..

Sedan var det dags för shopping i ett Tax-Free-varuhus. Japaner åker till Korea framförallt för att shoppa smink och hudvårdsprodukter. Allt sånt var SJUKT billigt, även om det mesta innehöll snigelslem..
Utanför satt det massor av kineser. "Like monkeys", som Kaori sa. Hon hävdar att hon inte kan engelska, men när det gäller att kommentera andra så går det bra minsann!

Vid middagen. Vem som hade mest illaluktande fötter var ett ständigt samtalsämne...

KÖTT!!


Onsdag!

 

Hotellfrukost!

Shopping i Seoul! Vår guide hade måttlig koll på läget, och det tog oss 50 minuter att hitta till stationen..



På vår Koreanska vänskola, klass 3 och 4 har sitt framträdande, som inte var lika bra som vårt. Vi dansade till SNSD's låt Gee (Sara och diverse andra K-Pop-lyssnare vet vilken låt jag menar...)



Jag och min koreanska, Yea Won :3

Lotte World, inomhusdelen... Dock var inte hela området så stort, Liseberg är lätt större. Har för första gången i mitt liv åkt Frittfall. OMFG. Jag trodde att jag skulle dö. Förutom den och någon slags roterande slänggungesak så fanns det inte så mycket roligt, tyvärr...

Samling på hotellet, i väntan på Risa och Yuki, som försvann. Vi höll på att oroa ihjäl oss innan de tillslut hittades, en timma efter att parken stängt. De hade råkat ta fel utgång och då kunde man tydligen inte komma in igen så de var tvugna att gå runt hela området osv.



Slutet gott allting gott, Kaori fick ett vredesutbrott och bitchslapade nästan Risa, men efter att de gråtit ut och satt på en ansiktsmask så blev det lite bättre...


Torsdag;


Utsikten från hotellet. Exakt såhär ser ALLA koreanska höghus ut. 

Klad hest

Insidan av ett palats? Tronsal? 



Sist men inte minst, faktiskt det mest intressanta på hela resan. Vi åkte upp till DMZ, alltså gränsen mot Nordkorea, och spanade in i dimman mot världens mest otillgängliga land. Från Sverige är ju Nordkorea och spänningen runt omkring väldigt avlägsen, men Japan och självklart Sydkorea är väldigt nära, och så fort det händer något blir folk väldigt oroliga. Speciellt i Japan som saknar militärt försvar, och vars mentala inställning verkar vara att de inte vill bli direkt inblandade i någonting obehagligt. 

Nu klagar Julia på att jag har uppdaterat för dåligt så istället för lite mer analytisk text så lägger jag upp det här som man är, och skriver förhoppningsvis ihop något bättre rent innehållsmässigt och lägger upp tillsammans med bilder på allt jag shoppat! 

Les mer i arkivet » April 2014 » Juli 2012 » Juni 2012
hits